Innan denna resa, när den tidiga hösten fortfarande höll mig hemma var det väldigt mycket problem med denna resa, det kom mycket tårar och jag vara nära att ge upp min dröm som jag så länge haft innan den ens hade börjat. Tillsammans med William försökte jag släppa tankarna på resan, jag ville inte gråta fler tårar och känna hur ensamheten skulle slå mig ännu hårdare- så vi pratade aldrig om resan. Vi levde i nuet och i kärleken, precis som jag ville. Samma natt som vi skulle åka till Arlanda kraschade jag ihop totalt. Floder av tårar kom, små skrik av panik och en smärta inombords som inte vela släppa. Verken mamma, pappa eller William kunde få mig lugn. När klockan blev 12 på natten satte jag mig bakom ratten, med tårar forsandes och bredvid mig hade William, han som alltid har ställt upp när jag mått dåligt, och åkte till kyrkogården. När vi kom tillbaka hade jag 1,5 timme på mig att säga hejdå till huset, sova och dra in Williams doft.  

När jag kom till Australien var jag ett tomt papper som behövde fyllas, jag behövde veta hur man gör när man backpackar och jag ville att de nya människorna skulle fylla mig med nya ord och meningar. Mina känslor och tankar började jag skjuta undan redan efter att de första tårarna på flyget dit hade fallit, JAG KUNDE INTE KÄNNA LÄNGRE. Jag känner mig själv så pass väl och visste att om jag då började känna skulle inte denna resa bli lång. Men det är självklart att jag har känt enormt stor saknad och hemlängtan, det är självklart att jag har velat ligga i världens bästa famn eller sitta i en soffa med min fina familj. Men dessa känslor har jag inte satt ord på utan mest känt som magont.

De tre första veckorna som jag var borta pratade inte William och jag om saknad, han ville men fick inte för mig. Jag ville inte höra att hade mådde dåligt på grund av mig och jag ville inte behöva konfrontera mina egna känslor sådär tidigt. Varje samtal som vi har haft har vi avslutat med ”vi ses snart”, och det är precis så jag har känt, snart kommer min 2 veckors semester vara slut och då är jag hemma.

Det har funnits dagar då jag har skrivit till Sverige med bröstsmärta och andningsproblem utan att kunna sätta ord vad det berodde på. Sedan jag bokade hembiljetten och tillät mig själv att känna saknad och hemlängtan vet jag vad som gjorde så ont...

Sedan vi bokade hembiljetten och fick ett datum att längta till har tre månaders känslor exploderat för mig. Jag har svårt att sova och nästan helt tappat matlusten, magen är för full av känslor för att mat ska få plats och huvudet är fullt av drömmar för att orka känna om magen skriker efter mat. Jag har blivit mer otålig och i mina tankar finns ständigt allt som väntar där hemma med den värme och kärlek som jag inte känt på över 100 dagar.  

När jag la mig inatt efter mitt kvällssamtal med William kunde jag inte somna. Känslor, tankar och smärta rullade runt runt i kroppen och oavsett försök på andra tankar gick spåren tillslut ihop. Vi började återigen prata och han fick mig att skratta, men när jag senare försökte somna igen var samma känslor, samma tankar och samma smärta där, känslor som jag känt så många dagar nu. Jag vet inte hur många meddelanden William har fått med orden ”JAG VILL HEM NUNUNU”, ”KOM HIT NU” eller ”JAG ORKAR INTE VARA HÄR LÄNGRE, JAG VILL HA DIG HÄR ANNARS MÅR JAG INTE BRA”. 

Att skaffa ett hemdatum fick mig att känslomässigt explodera, må dåligt och känna mig ännu mera ensam. Jag vill och ska försöka njuta av tiden som är kvar, men just nu är det bara familjen och vännerna hemma i Gävle som lockar!