Från mitt kloka perspektiv finns det inga tvivel kvar

Jag kan inte sätta ord
på det som inte går att förklara
jag har betong i min hals
för jag lärde mig för länge sen
att man kan inte säga allt

Jag fick inte gråta, skrika eller viska
men nu när hemligheten inte längre är vår
slåss jag med mig själv för att våga
avslöja det som aldrig fick bli sagt

Men kanske slåss jag för något
som aldrig går att reparera
det kanske är för sent,
trasade alla nätter sönder så mycket
att det aldrig kan bli helt?

Men jag orkar inte fly
från något som alltid följer efter,
från något som alltid hinner ikapp

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0