Efter en kväll då paniken ägt rum och ögonlocken äntligen lyckats slås ihop blandat med salta tårar som blött ner hela ansiktet efter 2 timmars gråtande vaknade jag upp till en dag som för mig skulle delas upp i två olika kategorier, två olika delar, två olika Annor.

Den 1 juni, igår, mötte jag min värsta mördröm, min största rädsla och det mest hjärtekrossande jag någonsin utsats för, Min barndomsväns begravning. Det blev en timme full av tårar, saknad och längtan om att du ska komma tillbaka till oss. Med rödsprängda ögon och servetter fulla av tårar fick alla gå fram till dig och säga ett sista hejdå, för mig blev det inget hejdå utan jag gav dig den sista meningen jag sa då vi senast sågs "Ha det bra, vi ses snart".
Hur går man vidare efter en begravning? Och hur går man vidare när man förlorat en person som betyder så mycket? Jag har inga svar på mina egna frågor utan bara ögon som vattnas av tankarna på dig.

Trots allt folk i kyrkan så kände jag mig så ensam och utlämnad, jag kände mig så svag och förstörd. Jag har ont inombords och mitt hjärta blöder, detta öde var inte ämnat för dig och dina nära. Jag tänker på dig varje dag och önskar att allt kunde bli normalt, allt jag vill är att ha dig här!

Oavsett hur många år som går så vet jag att vi återigen kommer träffas, en riktig vänskap går inte att förstöra och det jag känner för dig är riktigt. Vi ses snart min älskade vän och tills dess får du ha det så bra.