Jag hade en väldigt känslosam kväll igår med tårar som aldrig tog slut, att säga "vi ses snart" är värre än vad jag hade förväntat mig!
Just nu sitter vi på flygplatsen och väntar på att få stiga på flyget som går om 30 minuter. Mamma, pappa, tobias, William och Sören åkte med oss till flygplatsen för att ge oss de sista kramarna och få dom sista minuterna tillsammans. Efter 1000 pussar såg jag familjens + Williams rygg försvinna bakom en pelare, något verkligare blev denna resa men långt ifrån fattbar.
Men nu är jag alltså påväg, 2,5 års slit senare får jag uppleva mina dröm som jag så länge haft. Jag kan inte annat än att njuta, längta och glädjas åt det jag har framför mig- mitt livs äventyr!