Någonting jag har tänkt på väldigt mycket under den här resan är att njuta av varje plats man besöker och att ta vara på varje stund man har med alla människor, eftersom lyckan och platsen oftast inte varar länge.

I början på maj -12 fick jag mitt wake up call om hur kort livet egentligen är och hur viktigt det är att njuta av tiden man umgås med sina vänner. I förrgår fick jag återigen ett sådant då mammas jobbarkompis hastigt gick bort. Det som reflekterar till mig och mitt liv (förutom att jag har träffat honom) är att mannen var född samma år som mina föräldrar. I min hjärna kommer mina föräldrar alltid att kännas som 40 år och att dom kommer leva så länge jag lever. Jag har aldrig tänkt att mina föräldrar kan bli sjuka eller att de faktiskt börjar bli äldre. Så nu när jag har fått svart på vit (igen) att människor i unga åldrar går bort undrar jag varför jag inte har njutit mer av stunderna jag har haft med mina kära? För man vet aldrig när den sista gången kan komma, hur ofattbart och smärtsam den tanken än är.